50 år sedan IK Örnen senast vann Jukola kavlen
I år, närmare sagt 30.5. blev det 50 år sedan en FSO-förening senast har vunnit Jukola-kavlen. Det har berättats och skrivits många historier om Örnens goda laganda och träningar i slutet på sextio- och början av sjuttiotalet, som yngre generationens Örnar har lyssnat på med stora ögon. Därför var det ganska naturligt, att de yngre skulle försöka samla laget ännu en gång, för att ”fira” årsdagen och för att samlas i nostalgins tecken. Fast laget har splittrats runt om i Finland, hittades lagmedlemmarnas kontaktuppgifterna fortfarande. Om lagandan berättar mycket det, att alla inbjudna tackade ja.
Av det vinnande laget har två personer (Hans Gustavsen och Rolf Koskinen) gått bort. Men första etappens löpare Harry Eklundh, andra etappens Kåre Lagerbohm, tredje etappens Jokke (Arno) Sell, femte etappens Armo Pasonen och sjätte etappens Kaj Lillandt berättade om sina minnen från tävlingen åt oss andra. Bland de andra inbjudna var andra lagets löpare, som höll jämn takt med första laget de fem första etapperna. Från det andra laget var Leif Ramm-Schmidt, Martin Lillandt, Karl-Gustaf Hagros och Kaj-Olof Lindgren på
plats. Inbjudna och närvarande var även Marja Ramm-Schmidt och Jarl Forsten, som är meriterade i andra Örnen-sammanhang. Som sagt var Örnens laganda av det slag som alla vinnade lag behöver. Vi är Örnar oberoende i vilket lag vi springer och alla har varit inblandade och därmed också vunnit! Till saken hör, att det hölls en tyst minut för de bortgångna. En kompis lämnar man inte!
I herrarnas berättelser kom det fram, att folk från andra föreningar kom och skröt med Örnens laganda: ”Teillä on kyllä mahtava porukka” och undrade vad de gjorde. Örnarna tyckte, att inte gör de något speciellt, i en förening trivs man och hjälper samt stöder varandra. Som till exempel när en ny kille kom till
föreningen och deltog för första gången i gemensamma hårda länkar, lämnades han inte någonsin ensam om han inte orkade i andras tempo.
En stor del av herrarna har varit aktiva inom orientering också på annat sätt. De gjorde Finlands första orienteringskarta, som var gjord ända från början från flygfotografier och stereoarbete till orienteringens specialkarta. Samarbetspartnern var involverad i ett dylikt projekt för första gången, och kvaliteten på stereoarbetena var så dålig, att Örnarna bad dem göra stereoarbetena på nytt.
Även andra historier fick man höra och herrarna var nöjda och glada, när de fick återuppleva fina minnen. Det talades också om vad som var orsaken till vinsten år 1971. Lagandan var ju förstås en stor orsak. Lagets motto och det som de hade talat om i palavern före tävlingen var att ”Våga vinna!” De hade också kommit i överens, att när det är dåligt underlag som till exempel kalhygge, ska man öka på löpfarten, för då saktar största delen av motståndarna på farten. Men å andra sidan skulle man också orientera noggrannt ”letkan sprang så jäkla hårt, men sedan for jag till kontrollen och såg dem inte mera”.
Orienteringens och idrottens nytta för övrigt i livet nämndes också. Herrarna har ju haft rätt så betydande poster i olika företag och instanser efter idrottskarriären. Som lärdom av orienteringen nämndes bl.a. att ”fokusera på det väsentliga”, det ger resultat oberoende vad man sysslar med.
Efter ett par timmars livliga diskussioner och nostalgiminnen avslutades tillställningen med ett trefaldigt hurra-rop för Örnen.
Tillställningens praktiska arrangemang sköttes av yngre generationens Örnar Mika Pasonen och Harry Sainio.
Skribent och fotografier: Harry Sainio
Kategorier:
Okategoriserade